Om Hasse & Tage

OM HASSE & TAGE

Lång och produktiv vänskap

(sidan under utbyggnad)

 

Malmöfödde Hans Folke Alfredson (1931 - 2017), och Linköpingspojken Tage Ivar Roland Danielsson (1928 - 1985), träffades första gången på Radiotjänst där Tage var nybliven chef och Hasse nyligen provanställd.

Resten är historia!

 

Båda hade universitetsstudier bakom sig, och båda hade dessutom varit djupt engagerade i studentspexen på respektive lärosäten, Hasse i Lund och Tage i Uppsala. Hasse skrev bland annat texten till Härjalåten (Nu ska vi ut och härja, supa, slåss och svärja...) till spexet Djingis Khan 1954. Ett av Tages första spex hette Gustaf Hasa eller Glid inatt eller I fara i Mora.

Deras första samarbete efter det lyckosamma mötet på Radiotjänst blev Skillingspelen som sändes en kvart varje lördag under hösten 1956.

Nästa gemensamma projekt blev Mosebacke Monarki, som började sändas i oktober 1958 inför publik på Södra Teatern på Mosebacke . Det blev ingen omedelbar succé, men när programmet fyra år senare repriserades och flyttades från P2 till P3 kom genombrottet, och Mosebacke Monarki blev en riktig långkörare i radion med sista programmet 1979.

Tage och Hasse utanför Skrivstugan i Vita Bergen. Bilden sitter på museiväggen ut mot gatan.

1959 tog Hasse och Tage tjänstledigt från radion för att skriva manus och musik till den första revyn, Doktor Kotte slår till eller Siv Olson, som fick premiär på Idéon 28 december 1959. Året därpå sade Hasse upp sig från radion för att satsa på revyer; 1960 reste han landet runt både med Karl-Gerhard och med Povel Ramel. Trots att Hasse och Tage nu inte lämgre arbetade på samma arbetsplats blev det ingen paus i deras samarbete; de fortsatte skriva tillsammans både på egna saker på för andra, och det dröjde inte länge innan även Tage hade sagt upp sig från radion.

 

AB Svenska ord bildas

AB Svenska ord skapades 1961 med Tage som VD och Hasse som styrelseordförande, till styrelsesuppleanter valdes deras båda hustrur Märta-Stina och Gunilla. Några viktiga regler bestämdes redan från början, nämligen att bolaget skulle upplösas omedelbart om någon av de två drabbdes på ett sätt som gjorde att han inte kunde fortsätta; att de inte skulle skaffa och driva en egen teaterlokal; att de skulle hålla sina privatliv utanför offentligheten; att de ibland skulle tillåtas arbeta enskilt; att bolaget inte skulle växa.

Den sista regeln bröt de mot nästan direkt genom att anlita Tages sekreterare på radion, Mona Radne, för att sköta bokföring och administration. Mona gifte sig senare med TV-producenten Karl Haskel, och stannade kvar i AB Svenska ord ända tills bolaget upplöstes.

Den första tiden med bolaget jobbade de mest med radioproduktioner, bland annat med en kommande jazzstjärna vid namn Monica Zetterlund. Det var först året därpå, 1962, som den första egna produktionen sattes upp, Gröna Hund på Gröna Lund i Stockholm. Den revyn blev genombrottet för Svenska ord. Det var också den föreställning som Gunnar Svensson först hördes i. Även Valfrid Lindeman gjorde sin premiär i Gröna Hund, och det hann bli många tusen såna "gubbar" innan han fick lägga sig till vila.

Senare samma år blev företaget en koncern genom att dotterbolaget Svenska Ljud skapades för att ägna sig åt skivutgivning. Första skivan på etiketten blev Sov lilla Totte, en vaggvisa för hundar som framfördes live i Hylands Hörna i oktober det året. Nästa skivutgivning blev en EP med olika nummer från Gröna Hund och nummer tre var Ringaren med en Lindeman på B-sidan, båda stora radiofavoriter.

 

Böcker, revyer och - film!

Både Hasse och Tage har många bokutgivningar på sina meritlistor. Författandet började också tidigt, Hasse var först med En liten bok om att bränna löv, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården (1961) och Ernst Semmelmans minnen (1962). Tages första bok hette just Bok och kom ut 1962. Hans andra bok, Sagor för barn under 18 år, kom ut två år senare och gjorde omedelbart succé. Året därpå kom Hasse med boken Blommig falukorv som senare blev både en skiva och ett TV-program. Genom åren gav Hasse ut över 30 titlar medan Tage stannade på drygt 20 titlar.

Efter ett kort gästspel på TV med Svenska Öden, familjen Münnings leverne var det dags att sätta igång med nästa revy, Hålligång, som hade premiär i mars 1963 på Berns. Här kan nämnas klassiker som Notan (tänk om de ända hade haft Swish på den tiden!) och Sälj inget brännvin till pappa. Bara några månader senare, i maj samma år, var det dags för premiär av Konstgjorda Pompe, nu på Gröna Lund. Här kunde man se Gösta Ekman för första gången i dessa sammanhang. Senare samma år tog man Hålligång till Lorensbergsteatern i Göteborg, nu med några extra nummer från Konsgjorda Pompe på repertoaren.

Detta år påbörjades också produktionen av Svenska bilder, den första filmen i deras produktion. Att det blev en film berodde på att sjävaste Ingmar Bergman initierat det efter att ha sett Gröna Hund. Här kom idén upp om en tecknad inledning, och den som fick det uppdraget var en ung tecknare i Malmö, Per Åhlin. Det var ett tips från Tage vars bok Sagor för barn över 18 år som utkom det året var illustrerad av Per.

Gula Hund hade premiär i juni 1964 på Chinateatern i Stockholm och blev genast en succé. Revyn sågs av nästan 150 000 bara på China, senare på hösten uppfördes revyn lika framgångsrikt på Lorensberg i Göteborg, fulla hus hela tiden. I revyn medverkade Gals and Pals för första gången hos Hasse & Tage. Revyn innehöll numera klassiska nummer som Gamle man, Blomsterhandeln Gladiolusen, Folkspillran (med en mycket frigjord version av Du gamla du fria), På farfars tid, Fänrik Ståhls nya sägner och inte minst Hos doktorn där Gösta Ekman i TV-versionen plirar rakt in i kameran och säger "pitt", något som fick svenska folket att ringa ner klagomuren på Sveriges Television.

 

"Världens roligaste film"

Nästa produktion blev ytterligare en film. Nu i färg och med stor budget, till största delen inspelad på ön Högdunsten i Öregrunds skärgård, en ensligt belägen klippö med ett enda hus och fri horisont åt ena hållet. Det är naturligtvis Att angöra en brygga, en film som dagen efter premiären den 26 december 1965 fick lysande recensioner i press och TV. I dagens eko i radion sammanfattades tidningsrecensionerna: "Världens roligaste svenska filmfars har HasseåTage gjort, säger en ovanligt enig och enormt entusiastist kritik i dagens morgontidningar".

I filmen spelar Hasse Garbo, en butter och vresig skärgårdsbo med en obegriplig rotvälska, som älskar gamla svartvita filmer och vill gifta sig med Esther Williams. Och Gösta Ekman snubblar som vanligt till sig mitellor och huvudbandage.

Filmmusiken är av Lars Färnlöf, men den mest kända sången, som senare sjöngs in av Monica Zetterlund, var dock aldrig med i filmen. Där spelades Att angöra en brygga bara instrumentalt, texten kom till efter att filmen var gjord.

Filmen slutar med att alla dör, och Tage kallade den ”en modern tragedi”. I slutet av eftertexterna kan man läsa ”Detta hade aldrig hänt om de haft en telefon. Gynna Televerket”. Det har sitt ursprung i sketchen i revyn Hålligång ett par år tidigare om svårigheterna att få en telefon inkopplad, en sketch som fick Televerket att lova att det numera skulle gå på mindre än en vecka i stället för tre veckor.

 

Dramatenpjäs

Nu var det dags för Svenska Ord att bli seriösa (nåja) med "revypjäsen" Å, vilken härlig fred!, som gick upp på Dramatens lilla scen i september 1966. Pjäsen var en svensk variant på den brittiska musikaliska pjäsen Oh, what a Lovely War, av Joan Littlewood. Pjäsen hamnade på Dramaten efter att Hasse och Tage hade föreslagit det till Ingmar Bergman, som då var Dramatenchef.

På Dramaten blev den en typisk Hasse & Tage-produktion som började redan i foajén, där publiken togs emot av soldater i grötrock, och i salongen fanns det kokvagnar och en personlig välkomsthälsning till alla. Pjäsen var en fyrdelad föreställning i två akter där första akten var i beredskapsmiljö och den andra bestod av två alternativa händelseförlopp under andra världskriget; en där Sverige besegrar Tyskland och tar världsherravälde och en där Tyskland ockuperade Sverige som sedan förblev en tysk lydstat.

Föreställningen fick bra kritik, men ansågs av många som kontroversiell. Det var inte första gången man hade tagit tydlig ställning i en politisk fråga, men nu skedde det från Nationalscenen. Dessutom dristade man sig till att samla in pengar för att stödja Amnesty International, dit Hasse och Tage även donerade hela sina gage samt även rättigheterna till pjäsen. Organisationen hade funnits i några år då, och fick ordentlig draghjälp i Sverige genom detta.

 

Från stor scen till liten låda

På bara några få år hade Hasse och Tage producerat en stor revy, en påkostad och omfångsrik film, flera böcker och en dramatenföreställning. Då kanske man skulle ta lite paus? Nä, inte dessa herrar, nu var det dags för något nytt igen. Fast inte så stort. Bara en liten Låda.

Revyn Lådan, med bara fyra medverkande, hade premiär den 18 november 1966 på restaurang Kronprinsen i Malmö. Förutom Hasse och Tage bestod föreställningen av Gösta Ekman och Fatima Ekman. Titeln kom sig av att hela revyn - rekvisita, skådespelare, teknik, musikinstrument - fick plats i en låda på sådär en och en halv kubikmeter. Men det var bara revyn och lådan som var av det mindre formatet, namnen på numren var mer omfattande; Vad i helvete har dom för sig in i banken efter 3?, Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar, Vi har alla gått ombord på livets tåg och En människa ställd i en besvärlig valsituation (även känd som Aftonbladet eller Expressen).

Premiären i Malmö hade föregåtts av två inofficiella föreställningar på Östgöta Nation i Uppsala och Akademiska föreningen i Lund, och kom senare till Berns i Stockholm via gästspel i Jönköping, Göteborg, Linköping och Karlstad. På Berns gick Lådan i två månader, varefter hela publiken bjöds på champagne efter sista föreställningen. Lådan spelades även in som film, och släpptes på biograferna 1968.

Det var meningen att Lådan skulle turnera i folkparkerna sommaren 1967, men de planerna ställdes i efter den tragiska händelsen som drabbade Hasse och Gunilla då deras fyraårige son Mats avled efter en elolycka i hemmet. Det skulle dröja två år innan Hasse ställde sig på en scen igen.

Den filmade versionen av Lådan släpptes i början av 1968, och trots att den tekniskt sett var undermålig – Hans Fridlund på Aftonbladet skrev att den var en ”oskarp och underexponerad antifilm” – var kritikerna överens om det lyckosamma i att många fler fick tillfälle att se föreställningen.

 

Mosevisionen startar och slutar

Länge hade gänget bakom Mosebacke Monarki fått förfrågningar om att göra TV av den lilla monarkorepubliken. Det hade inte blivit så, framför allt var Tage emot den idén. Men när frågan kom att göra en uppesittarkväll till ”Dagen H”, då Sverige gick över till högertrafik, gick det inte att säga nej längre; det blev ett längre program och Mosevisionen var ett faktum.

Detta program följdes sedan av åtta kvartslånga program under 1968 där Hasse och Tage stod för det mesta av innehållet. 1968 var valår, och man fick tillfälle att skoja med valrörelsen; det var dessutom vinter-OS, även det en tacksam företeelse att skämta om för Mosebaskerna. För Sverige gick det inte så bra, bara ett guld till Toini Gustafsson att glädja sig åt, men för Mosebacke gick det ännu sämre. Deras ende tävlande Salvador Dahlberg misslyckades totalt.

Ett mycket framgångsrikt land i OS blev emellertid Norge, som vann det mesta det året. Det blev lite för mycket för de förödmjukade Mosebaskerna som fick en stor hit i ”Norgevisan”, sjungen av protestsångaren Melvin ”Bobo” Slacke (Moltas Eriksson) till ackompanjemang av Helmer Bryds Eminent Five Quartet.

Serien från Mosevisionen avslutades med ett extranummer till valet, och på nyåret 1970 gjordes Nyårsvaka från Mosevisionen. Det sista som gjordes i dess namn var sketchen ”att sköta apparaten” som gjordes till invigningen av TV2. Här intervjuar Tage Mosevisionens tekniske direktör Johan får Infall (Hasse) om hur man får in en extra kanal på sin TV.

 

Halvanimerad film

Under 1968 arbetade också Hasse och Tage tillsammans med Per Åhlin och filmen ”I huvet på en gammal gubbe”. Det var Pers idé från början, och han låg på ganska länge innan han fick de båda att intressera sig för projektet. När det väl tände till skrev Hasse och Tage något som mer var att likna vid ett omfattande synopsis är ett regelrätt manus.

Filmen bygger mycket på Per Åhlins fantasifulla teckningar och animeringar, och själv tyckte Per att det var inspirerande att få så fria händer; han kände att han hade deras förtroende att förvalta manuset på ett bra sätt.

Per hade då sedan länge ett samarbete mad Tage genom att han illustrerade många av hans böcker. Hasse var en skicklig tecknare själv, och skötte ofta bildsättningen av sina egna texter.

På sommaren 1968 kom Beatles film Yellow Submarine, som liksom ”I huvet…” också den var en slags hybrid mellan spelfilm och animeringar. Per Åhlin var lite oroad över att Beatlesfilmen skulle ta fokus från hans film, men efteråt kunde han konstatera att den tvärtom skapade ett intresse för den typen av filmer.

Recensionerna var överlag positiva, trots att det var något så udda som en delvis animerad film om den svenska äldrevården!

 

Första ”fiaskot”

Det Hasse och Tage arbetade med under tiden de gav Per fria händer med sin film var nästa stora scenföreställning, ”Spader Madam”. Det kom att, i alla fall initialt, bli deras största fiasko. Idag är hedern återupprättad, och många har fått ta tillbaka sina nedgörande recensioner. Varför det blev som det blev är svårt att säga, men Hasse och Tage var självkritiska och menade att de hade blivit lite styva i korken av alla framgångar och därför inte helt respekterat pressens och allmänhetens rätt att åtminstone få ett hum om vad föreställningen skulle handla om, eller att den helt byggde på Schuberts musik.

Recensionerna i morgontidningarna efter premiären var inte nådiga, föreställningen totalsågades. I ensemblen var besvikelsen stor, men också frustrationen över att man helt missförstått budskapen i Spade Madame.

När det var dags för den andra föreställningen, dagen efter premiären, samlade Hasse och Tage hela ensemblen och peppade så gott de kunde. När ridån gick upp satt Hasse och Tage på scenkanten i varsin stol och tittade ut över publiken. Det var en spänd tystnad i salongen, men när Tage efter en stund vände sig till Hasse och sa ”Hörru Hasse, det var allt ena jävla recensioner!” kom ett skratt och ett jubel från publiken som fick stämningen att lätta och publik och ensemble att slappna av.

Trots de dåliga recensionerna drog Spader Madame bra med publik. När Oscarsföreställningen lades ned påsken 1969 hade beläggningen varit 70 procent i snitt, vilket inte är dåligt för en så stor salong. TV-filmen, som sändes i december 1969, gav föreställningen upprättelse hos både recensenter och publik. Idag är mycket av musiken från Spader Madame klassiker; Dona Juanita, Blodsvisan, Pigornas Kurt, En sång som handlar om sig själv, Längtas blomma är som störst på håll.

 

 

 

 

(Källa: Hasse & Tage, Saga & sanning, av Staffan Schöier och Stefan Wermelin, Bonners Förlag 2005)

(Artikeln är under produktion och kommer snart att kompletteras)

Hasse & Tage-museet, Bangatan 2, 273 34 Tomelilla • Telefon: 010-202 20 00 • e-post: info@hasseotagemuseet.se • Facebook: Hasse & Tage-museet